Funderingar kring flygsäkerhet.
Efter nidingsdådet mot world trade center för tio år sedan har man vidtagit omfattande säkerhetscharader, begränsningar av vad man får ta med sig ombord avseende vätskor och prylar, man får inte ens ta med en nagelfil eller schweizisk armékniv. Man har även på många (alla?) flygbolag förstärkt dörren till cockpit så attt om det är stängt från insidan går det inte att ta sig in.
Dessa åtgärder har lett till att en flygresa tar avsevärt längre tid än den behöver göra, då man måste gå igenom alla säkerhetscharader. De har gjort flygresandet avsevärt dyrare då säkerhetscharaderna måste betalas av någon och slutligen har de inneburit ett stort intrång i individens integritet.
Allt detta utan att i relevant grad öka flygsäkerheten, faktum är att åtminstone en av åtgärderna kanske snarare minskat flygsäkerheten.
I majoriteten av tänkbarra scenarion vill en terrorist kapa och åstadkomma något med ett flygplan, snarare än få det att störta planlöst eller explodera i luften. Alltså får man betrakta riskan för en sprängning som liten och mot sådana attentat torde man komma väldigt långt med slumpvis screening av passagerare och bagage med bombhund.
Även mot vapen torde man komma långt nog genom slumpvis screening med metalldetektor och visitering, sådan skedde även före elfte september. Om dessa slumpvisa screeningar följer profileringar från säkerhets och underrättelsetjänster finns det knappast särskilt mycket någon kan klaga på.
De drakoniska åtgärder man idag har på marken ger alltså en väldigt begränsad marginalnytta till extrem kostnad.
De förstärkta cockpitdörrar man infört på vissa (alla?) trafikflygplan är direkt kontraproduktiva. en kapare kommer att endera lura sig förbi dem eller ha med sig utrustning för att ta sig igenom dem, exempelvis en kopia på bolagets chefmekanikers huvudnyckel, allting går att köpa för rätt pengar. Vad händer sedan när passagerarna förstår att de blivit kapade och inte kan göra som passagerarna på flight 97 och försöka ta tillbaks kontrollen över planet?
En större flygsäkerhet skulle uppnås om man införde en femte klass på mina föreslagna vapenkörkort, där man får bära pistol på flygplan. Med sådan skulle en potentiell kapare veta att risken var stor att minst en person på ett flygplan har vapen och kan ta honom av daga, samtidigt som han själv löper risken att ertappas i de många säkerhetssystem där man slumpväljer personer att kontrollera och som han såväl idag som före elfte september alltid haft möjligheten att muta sig förbi, eller bara rekrytera en flygplansstädare. Flygplansstädarna rekryteras inte sällan ifrån precis samma miljöer som terrorister och kontrolleras inte innan de går in på flygplatsen. Hur skyddar man sig emot att en flygplansstädare lägger in en kniv, en handgranat eller en pistol i handdukshållaren på toaletten över 20-30 pappershanddukar?
Vill man å andra sidan inte använda flygplanet som gisslan eller vapen utan bara ta ned det från himlen finns även där avsevärt effektivare metoder än att som passagerare försöka föra ombord en bomb. Att som lastare, städare eller annan markpersonal föra ombord en bomb exempelvis. Mycket av dessa markpersonalgrupper rekryteras för övrigt ur precis samma miljöer som terrorister. En lastare har inga stora problem att lägga en bomb i någon helt oskyldigs väska, eller applicera ett kilo sprängdeg och en tryckkänslig detonator i lastutrymmet. En städare kan placera en bomb precis var som helst i ett plan ganska ostört, varför inte under kontrollpanelen i Cockpit.
En Vatten och toaförare kan utan att någon märker det placera en ganska stor klump sprängdeg med trycksensor innanför vatten eller toaluckorna på flygplanen. Jobbar han natt och sätter bomberna på rätt flygplan kan han ta ner fem till tio flygplan innan någon hinner förstå vad som händer.
Allt detta utan att ens tala om de Stingers från Afghanistan som eventuellt fortfarande fungerar eller alla de motsvarande enheter som antas vara på drift från Libyen. En Stinger eller motsvarande gör hackmat av ett trafikflygplan.
All den repression som införts efter elfte september bidrar alltså inte ett dugg till ökad säkerhet, samtidigt som den ökar kostnader i tid pengar och försämrad personlig integritet, samtidigt som man vägrar införa åtgärder som skulle vara effektiva, öka individens frihet och vara gratis för myndigheter och flygbolag.
Varför är det så?
Dessa åtgärder har lett till att en flygresa tar avsevärt längre tid än den behöver göra, då man måste gå igenom alla säkerhetscharader. De har gjort flygresandet avsevärt dyrare då säkerhetscharaderna måste betalas av någon och slutligen har de inneburit ett stort intrång i individens integritet.
Allt detta utan att i relevant grad öka flygsäkerheten, faktum är att åtminstone en av åtgärderna kanske snarare minskat flygsäkerheten.
I majoriteten av tänkbarra scenarion vill en terrorist kapa och åstadkomma något med ett flygplan, snarare än få det att störta planlöst eller explodera i luften. Alltså får man betrakta riskan för en sprängning som liten och mot sådana attentat torde man komma väldigt långt med slumpvis screening av passagerare och bagage med bombhund.
Även mot vapen torde man komma långt nog genom slumpvis screening med metalldetektor och visitering, sådan skedde även före elfte september. Om dessa slumpvisa screeningar följer profileringar från säkerhets och underrättelsetjänster finns det knappast särskilt mycket någon kan klaga på.
De drakoniska åtgärder man idag har på marken ger alltså en väldigt begränsad marginalnytta till extrem kostnad.
De förstärkta cockpitdörrar man infört på vissa (alla?) trafikflygplan är direkt kontraproduktiva. en kapare kommer att endera lura sig förbi dem eller ha med sig utrustning för att ta sig igenom dem, exempelvis en kopia på bolagets chefmekanikers huvudnyckel, allting går att köpa för rätt pengar. Vad händer sedan när passagerarna förstår att de blivit kapade och inte kan göra som passagerarna på flight 97 och försöka ta tillbaks kontrollen över planet?
En större flygsäkerhet skulle uppnås om man införde en femte klass på mina föreslagna vapenkörkort, där man får bära pistol på flygplan. Med sådan skulle en potentiell kapare veta att risken var stor att minst en person på ett flygplan har vapen och kan ta honom av daga, samtidigt som han själv löper risken att ertappas i de många säkerhetssystem där man slumpväljer personer att kontrollera och som han såväl idag som före elfte september alltid haft möjligheten att muta sig förbi, eller bara rekrytera en flygplansstädare. Flygplansstädarna rekryteras inte sällan ifrån precis samma miljöer som terrorister och kontrolleras inte innan de går in på flygplatsen. Hur skyddar man sig emot att en flygplansstädare lägger in en kniv, en handgranat eller en pistol i handdukshållaren på toaletten över 20-30 pappershanddukar?
Vill man å andra sidan inte använda flygplanet som gisslan eller vapen utan bara ta ned det från himlen finns även där avsevärt effektivare metoder än att som passagerare försöka föra ombord en bomb. Att som lastare, städare eller annan markpersonal föra ombord en bomb exempelvis. Mycket av dessa markpersonalgrupper rekryteras för övrigt ur precis samma miljöer som terrorister. En lastare har inga stora problem att lägga en bomb i någon helt oskyldigs väska, eller applicera ett kilo sprängdeg och en tryckkänslig detonator i lastutrymmet. En städare kan placera en bomb precis var som helst i ett plan ganska ostört, varför inte under kontrollpanelen i Cockpit.
En Vatten och toaförare kan utan att någon märker det placera en ganska stor klump sprängdeg med trycksensor innanför vatten eller toaluckorna på flygplanen. Jobbar han natt och sätter bomberna på rätt flygplan kan han ta ner fem till tio flygplan innan någon hinner förstå vad som händer.
Allt detta utan att ens tala om de Stingers från Afghanistan som eventuellt fortfarande fungerar eller alla de motsvarande enheter som antas vara på drift från Libyen. En Stinger eller motsvarande gör hackmat av ett trafikflygplan.
All den repression som införts efter elfte september bidrar alltså inte ett dugg till ökad säkerhet, samtidigt som den ökar kostnader i tid pengar och försämrad personlig integritet, samtidigt som man vägrar införa åtgärder som skulle vara effektiva, öka individens frihet och vara gratis för myndigheter och flygbolag.
Varför är det så?
Licensiera mångfaldningsutrustning.
Det finns många saker som är farliga. Idéer till exempel. För en dryg månad sedan spred en man vid namn Anders Behring Breivik sina idéer jorden runt genom att som publicitetsstunt spränga en kraftig bilbomb och sedan med skjutvapen döda uppemot sjuttio personer. Sådan spridning av idéer är naturligtvis farlig, därför kanske det är dags att införa nationella filter där kompetent personal på ansvarsfulla myndigheter kontrollerar mail och bloggar såväl i förebyggande syfte som i efterhand. Vidare så är det inte bara internet som kan användas för att sprida oönskade idéer, internet kan för övrigt alltid stängas ner med relativ lätthet. Ett större problem är givetvis det skrivna ordet på papper. Ett meddelande på internet kan alltid spåras till ett IP-nummer och en person, en person man kan fängsla eller vars trovärdighet man med välriktade informationsinsatser kan rasera i allmänhetens ögon.
Ett papper kan lämnas anonymt i en brevlåda, eller sättas upp på en anslagstavla eller tejpas upp på ett elskåp. Det skrivna ordet på papper är alltså minst lika farligt som det skrivna ordet på internet, än farligare då det potentiellt är helt anonymt.
En man med ett vapen kan döda en person, eller tio, eller hundra, om polisen inte är där och stoppar honom.
En man med en laserskrivare, en stencileringsapparat, en kopieringsapparat eller en screentryckram kan sprida en idé till hundratals eller tusentals personer och dessa kan i sin tur var och en sprida idén till lika många människor var.
Att låta denna typ av makt finnas olicensierat ute bland de obildade massorna är oerhört farligt, därför föreslår jag att innehav av skrivare, kopiatorer och tryckeriutrustning licensbeläggs och att licens enbart medges för maskiner som microprintar varje utskriven eller kopierad sida med apparatens serienummer på minst varje kvadratcentimeter så att varje utskriven eller kopierad sida kan spåras till en ägare.
Kopierings, skrivar och skrivpapper förses med microprintad identifiering från producenten på samma vis och registreras vid försäljning. Kopierings och skrivarpapper får enbart säljas till person med licens för innehav av skrivare eller kopiator.
Registrerad ägare av skrivare eller kopiator åläggs strikt ansvar för allt som skrivs ut med apparaten ifråga och registrerad köpare av papper åläggs strikt ansvar för allt som skrivs eller trycks på papperet.
Innehav av oregistrerad skrivare, kopiator eller annan mångfaldningsutrustning straffas med ett års fängelse och en halv miljon i böter. Ord och idéer är farliga saker och statsmakten måste kunna kontrollera deras spridning, helst till ett fåtal godkända kanaler som är lätta att kontrollera genom myndighetsbeslut, eller ännu hellre genom vänskapsband och gemensamma intressen.
Ett papper kan lämnas anonymt i en brevlåda, eller sättas upp på en anslagstavla eller tejpas upp på ett elskåp. Det skrivna ordet på papper är alltså minst lika farligt som det skrivna ordet på internet, än farligare då det potentiellt är helt anonymt.
En man med ett vapen kan döda en person, eller tio, eller hundra, om polisen inte är där och stoppar honom.
En man med en laserskrivare, en stencileringsapparat, en kopieringsapparat eller en screentryckram kan sprida en idé till hundratals eller tusentals personer och dessa kan i sin tur var och en sprida idén till lika många människor var.
Att låta denna typ av makt finnas olicensierat ute bland de obildade massorna är oerhört farligt, därför föreslår jag att innehav av skrivare, kopiatorer och tryckeriutrustning licensbeläggs och att licens enbart medges för maskiner som microprintar varje utskriven eller kopierad sida med apparatens serienummer på minst varje kvadratcentimeter så att varje utskriven eller kopierad sida kan spåras till en ägare.
Kopierings, skrivar och skrivpapper förses med microprintad identifiering från producenten på samma vis och registreras vid försäljning. Kopierings och skrivarpapper får enbart säljas till person med licens för innehav av skrivare eller kopiator.
Registrerad ägare av skrivare eller kopiator åläggs strikt ansvar för allt som skrivs ut med apparaten ifråga och registrerad köpare av papper åläggs strikt ansvar för allt som skrivs eller trycks på papperet.
Innehav av oregistrerad skrivare, kopiator eller annan mångfaldningsutrustning straffas med ett års fängelse och en halv miljon i böter. Ord och idéer är farliga saker och statsmakten måste kunna kontrollera deras spridning, helst till ett fåtal godkända kanaler som är lätta att kontrollera genom myndighetsbeslut, eller ännu hellre genom vänskapsband och gemensamma intressen.
